Det känns som att jag hela tiden går och väntar på att livet ska börja. Men vad är det egentligen jag väntar på? Jag trivs och jag gör saker men ändå har jag den gnagande ångesten i mig som säger gör mer, gör mer. Våren känns som en transportsträcka fram till sommaren då jag förhoppningsvis slipper ångesten och tar dagen som den kommer. Jag vill bli frisk i min mage och göra allt som alla andra kan göra istället för att sitta hemma med min nu etablerade vän ångesten. Det är fruktansvärt tomt, livet känns utsuget ur mig ibland. Men jag lever för lyckan som kommer och lyfter upp mig i en luftvirvel ibland och det är då jag välkomnar livet igen!

Och solen smeker mitt ansikte genom fönstret och lockar på mig nu. I´ll be there in a moment. :)

Puss på er